Varje dag önskar jag att hade 8 armar. Eller fyra I alla fall. Jag tycker det är jättejobbigt när jag måste ta upp en utav tvillingarna när båda skriker. Det blir för det mesta att jag tar upp Ingrid, för hon skriker som om hon håller på att dö, Blir röd I fejjan och så skriker hon sig hes. Hon låter som ett ynkligt lamm typ. Så jag känner mig jätteskyldig mot lille Axel, som visserligen skriker, men inte på samma desperate sätt som sin lillasyster. Så när jag väl håller honom, så gosar vi extra mycket. Han är ju för mysig alltså. Men när båda gastar högt på samma gång, så tar jag båda I famnen och sitter på soffan med de och gungar och har mig tills de tystnar.
Jag undrar om de kommer att känna skillnad på mitt sätt mot de när de blir äldre. Jag hoppas verkligen inte det. Jag hoppas att de känner att jag älskar de lika mycket.
